Spårskogen

Måste ju börja med att skriva att det är rätt så härligt att gå hemma o lata sej den här årstiden! Kunde inte planerat det bättre tror jag
De lata dagarna spenderas ute (ialf när det är väder) o både matte, hund o katter njuter till fullo!

Jackie och Hasse i Ödeby

Idag var det spårskogsdags, och på programmet idag stod “vanligt personspår”. De senaste gångerna i spårskogen har vi provat att lägga viltspår för att höja upp motivationen och bara för att få prova nånting annat. Och det har verkligen fungerat som en motivationshöjare! Vi åkte såklart inte ensamma till skogen idag Jackie och jag, utan vi hade med oss våra goda vänner Jeanette, Sly och lilla Maya och dessutom mötte Jenny, Robban och Gaj upp oss på plats. Jenny var på plats tidigare än oss och hade förberett ett viltspår till Gaj samt att Robban fick ta ett viltspår som hon lagt redan kvällen innan.

Medan spåren låg till sej tog vi hela flocken o gick en promenad. Lilla Maya hängde tappert på och tyckte livet var väldigt trevligt . Hon tog hela äventyret med ro; nytt hem, ny plats, nya hundar, nya människor o massor med dofter och intryck

Lilla Maya tar det solo

Efter den lilla promenaden så fikade vi och pratade lite skit i vanlig ordning och helt plötsligt hade det gått 2 timmar och det var hög tid att ta oss tillbaka till spåren.

Jeanette & Sly

Sly fick börja med spåret som jag lagt, och det var en hel del vinklar i spåret som hon löste utan problem! Missade en pinne i början i rena ivern, men plockade alla andra på löpande band! Inte kunde man misstänka att hon var i höglöp direkt

Full koncentration

Sen var det Jackie’s tur att äntligen få gå sitt spår! Som hon hade väntat och suckat ljudligt i bilen medan vi bara åkte fram o tillbaka i skogen o ALLA ANDRA fick göra en massa roliga saker o hon ingenting  

Så snart matte hade trasslat ut linan och fått på selen så var det full rulle i spåret som gällde! Massor med motivation och arbetslust som sprutade ut ur öronen, det var bara att hålla i o hänga med. Pinnarna rasslade in med en väldans fart och draget i linan var konstant. Sen kom vi upp på en höjd och helt plötsligt försvann draget. Spåret var borta… Jackie kämpade tappert på, snurrade runt och letade en bra stund runt rotvältorna och stenblocken. Vi backade tillbaka en bit och fick då syn på en snitsel, och där bad jag Jackie leta efter spåret som hon hittade och fortsatte följa.

Matte, du tar för låååång tid på dej….
Bulldozer?
Full fräs framåt!

Resterande sträcka gick i ett betydligt behagligare tempo, virrvarret uppe på höjden hade tagit mycket kraft hos lilla fröken. Sen blev det nån miss i nån vinkel mot slutet, för vi fick snurra lite på ännu ett ställe innan vi hittade spåret igen och tog oss hela vägen till slutet. Det var nästan så att man hörde henne dra en lättnadens suck när hon hittade slutpinnen . Vi missade en (skogs)pinne uppe på höjden, men alla andra apporterade hon in mycket fint!

Belöning, mums!

Matte, nu är jag nöjd och trött, är inte du?