Ensamstående småbarnsmorsa med aktiv hund

Ja för tillfället är jag ensamstående, eller gräsänka kan man ju kalla det oxå. Pappa Klas är i Belgrad från tis-lör på konferens o göttar sej.. de har “bara” 25grader varmt och sol.. o äter en massa mat o sånt där som man gör på konferens.. lite fuskigt tycker jag allt att det är!

Så denna vecka går lite i stillhet på hundfronten, Jackie tycker väl inte att det är så jättekul förstås, men hon överlever tack o lov.

I måndags började tävlingslydnadskursen för Ditte och det var ett trevligt litet engagerat gäng som samlades för att nöta o stöta lydnad. Ditte har precis kommit till lilla Motala, o har fått tag i en lokal att ha sina kurser i. Tänk, en stor lokal med såndär matta, att kunna träna inomhus fast regnet står som spön i backen.. eller inte behöva bry sej om att det är flera minusgrader o en halvmeter snö ute? Lyx!

Som alltid när man börjar ny kurs för ny instruktör så är det alltid en liten inkörsperiod som man måste gå igenom innan man kan klämma fram vad det är man vill ha hjälp med och kunna ställa de där korkade frågorna. Eller ialf är jag sån, lite blyg till en början, måste känna av lite först innan vi öppnar upp oss.

Hur som helst, vi (hela gruppen) koncentrerade oss på fria följet, och alla hade olika issues kring detta fast jag tyckte att alla var jätteduktiga och jag kunde minsann inte tycka att nån hade några problem! Vi har ju backat lite i vår lydnadsträning, gått tillbaka till grunderna och stadga i position och jag tycker att det har gett resultat!

Vi pratade en del om stegförflyttningar (aktuellt först i LK3 o elit) och hur man kan börja med den träningen lite försiktigt. Många upplever hög förväntan när stegförflyttningar dyker upp i programmet, där ljud och studs är vanligt förekommande (oftast ett högt belönat moment). O det är vanliga snälla mjuka skänkelvikningar.. asså, du går en raksträcka FF, o så smyger du in ett par steg skänkelvikningar.. svårare än så behöver det inte vara när man börjar träna stegförflyttningar. Vad knäppt att man inte kan komma på en sån sak själv, det är ju urlogiskt egentligen!

Jag ska även använda mej utav lite små skänkelvikningar (åt höger) även när vi bara tränar raksträckor under FF. Jag har nämligen en tendens att göra omedvetna skänkelvikningar åt vänster! Nånstans så tycker väl jag att Jackie flyter ut åt vänster och så kompenserar jag det genom att följa med.. o så blir det förmodligen en ond cirkel, att hon flyttar sej när jag flyttar mej…  hmm.. bra med nya ögon som ser sånt där, eller som tänker på såna detaljer!

I tisdags hade vi träningstävling i lydnad på klubben, och lille putte fick följa med eftersom Klas inte är hemma. Det gick jättebra, han kröp omkring där på gräset bland alla o var på bra humör hela kvällen. Sen somnade han lagom till det var Jackie o min tur att genomföra LK2.

Vad ska vi skriva om det då? Jo, vi gjorde en kanonstart med fin ingång på plan där vi hade bra kontakt och attityd. Jag försökte tänka igenom mina steg under hela FF, och tänkte noga igenom varje sväng, vilket resulterade i (tyckte jag) bra följsamhet, position och kontakt. Sen när sista sträckorna i FF närmade sej så var det nåt som hände.. om det var jag som slutade tänka träning och slog över till prestation eller utebliven belöning, jag vet inte men helt plötsligt tappade vi “det” – känslan och attityden som vi hade när vi startade. Så de sista sträckorna blev mest blaha-blaha i jämförelse med starten

Jackie blev okoncentrerad, hade fullt upp med att kolla vad alla andra gjorde runt omkring o jag kände att jag blev irriterad på mej själv som släppte träningstanken och lät nervositeten ta över.. o såklart kände ju Jackie det oxå, att matte började tänka på annat o uppträdde konstigt, så det är ju klart att även hon började med andra saker. Om inte matte sköter sitt jobb så ska ju inte hon heller behöva göra det..

Några positiva grejor att komma ihåg:

• vi gjorde ett fint sändande till rutan, utan retning Rakt in och ställde sej på mitt kommando, möjligtvis att jag tyckte att tempot in kunde varit högre. Förmodligen var det lite osäkerhet hos henne som drog ner på tempot, vi har ju bara nötit rutan med synlig belöning sista tiden o nu fanns där ingen synlig retning att springa mot. MEN hon gjorde det ändå, fast tempot kunde varit liiiite bättre.
• bra fjärr på fullängdsavstånd. Tidigare när jag gått längre än 3m så har det inte fungerat, som om hon inte hörde vad jag sa när jag klev över 3m-gränsen. Men det fungerade idag, samtliga skiften! Jag tyckte inte heller att hon flyttade sej något under själva skiftena heller, utan det kändes som att hon stod kvar i utgångsposition. Snabba uppsitt men inte några klockrena lägganden (dvs pang i backen, som hon faktiskt kan!) utan det var något långsamt, mer ett ben i taget och inte båda samtidigt (som jag vill ha det). Vi pratade lite om detta efteråt, och det kan mkt väl vara som så att det var lite osäkerhet inblandad iomed fullängdsavstånd + att hon hade fullt upp med att försöka se vad övriga på klubben pysslade med. Men hon genomförde ändå samtliga skiften utan vare sej dubbelkommandon eller fördröjningar

Vad har vi lärt oss av detta då? Jo matte måste bli duktigare på att behålla känslan och självförtroendet genom HELA programmet och inte bara under första halvan av FF. Vi kan ju det här, egentligen, men varför ska man börja tänka prestation eller andra dumma tankar så fort det blir skarpt läge? Man ställer ju bara till det för sej själv o framförallt för Jackie. Vad vinner man på det? Inget. Vad förlorar man på det? Alldeles för mkt.

Så det får vi sluta upp med, nu ska jag bara klura ut hur..

Mina fotomodeller

Annars är det full rulle här just nu iomed 1a maj-utställningen på klubben. Det är mkt som planeras och som ska klaffa när dagen kommer. Men det är roligt oxå Fast det ska bli lite skönt när det blir tisdagkväll måste jag ändå medge  

På söndag är det sista gången på blodspår-berikningskursen, då ska Jackie o jag spåra älg och den här gången ska det bli trixigt som tusan har vi blivit lovade