Men herregud…

Hur glömsk får man bli då? I förra inlägget så skulle jag ju skryta om mästerhundarna, men kom jag ihåg det? Nä bara massa bebisdravel o träningstjat…

Jo såhär var det, sent i fredagskväll upptäckte jag att jag fått ett sms från Jenny om att hon tänkte åka till spårskogen på lördagsförmiddagen o lägga blodspår, hon undrade om vi oxå skulle hänga på. Självklart svarade jag, o fick kliva ur sängen, ner i källaren o ut till garaget där extrafrysen står o plocka fram blod o klöv o sen krypa tillbaka ner under täcket.

Sagt o gjort, på lördagsförmiddagen träffades vi i spårskogen och började med att gå en runda med vovvarna som for fram över stock o sten (ialf Jackie med Robban i släptåg). Sen började vi balta ut blod o klöv i skogen och snitslade ordentligt. Sen åkte vi hemåt..

Just precis, vi åkte hem. Men spåren då? Ja de följde ju inte med hem utan de fick vara kvar, till nästkommande förmiddag.

På söndagsförmiddagen var vi åter på brottsplatsen. Spåren hade nu legat till sej i 24timmar! “Antingen så går det eller så går det inte” sa vi o selade på våra vovvar. Inte nog med att spåren legat i ett dygn, vi hade heller inget direktpåsläpp vid starten, utan de fick minsann snosa reda på spåren på egen tass. Jackie hittade spåret, men bakspårade ända till där spåret började, där hon funderade lite innan hon vände o tuffade på åt rätt håll.

Jag kan inte säga att jag märkte nån större skillnad på 24-timmars- eller 3-timmarsspår, det var samma drag o tillvägagångssätt i linan som vanligt. Bloduppehållet märktes inte av alls, o inte heller vinklarna (snälla vinklar visserligen, men ändå).

Klöven hittades oxå och det var en stolt hund o matte som gick tillbaka till bilen   Även Gaj fixade sitt spår galant! Robban fick gå Jackies spår o han var nog den mest noggranna av vovvarna

Då vet vi att det inte är tiden som är det svåra för våra vovvar ialf, så då är det bara att lägga på andra klurigheter (spetsvinklar, återgångar etc). Kul!