Snörvligt men ändå rätt så trevligt

Veckan som har gått har gått i influensans spår skulle man kunna säga.. det började med att Niklas var trälig med feber till o från o gnäll gnäll gnäll.. tänder på G tänkte vi.. sen dagen efter drogs golvet under mina fötter undan o jag landade på backen med hög feber, halsont, muskelvärk o täppt näsa..

Framåt helgen hade febern försvunnit och det var dags att börja ta tag i livet igen.. det halsonda har krypit ner i lungorna, så nu ska det hostas i tid och otid, + att man är helt matt i kroppen så fort man gjort nåt som anses ansträngande (typ gått från källaren till övervåningen, varit på maxi o handlat etc).

Lördagseftermiddagen spenderades ialf på bruksan, i härlig värme och solsken. På bruksan var det febril aktivitet, flera ekipage som tränade lydnad och agility. Jenny byggde ihop en rallylydnadsbana och tränade inför tävlingspremiären i maj.. Jackie och jag var oxå tvungna att testa banan, premiär på vår första rallylydnadsbana. Det gick skapligt o Jackie tyckte att matte var rätt så skoj som pratade, berömde o delade ut korv vid valda tillfällen.

Filmkameran var med till klubben en sån här vacker dag, så vi filmade varandra och såhär såg det ut när Jackie och jag gick rallybanan första gången:

O så här såg det ut andra varvet:

Om bara matte lär sej skyltarna och lite regler så är det inte helt omöjligt att vi hänger med Jenny, Robban & Gaj på premiärtävling i rallylydnad i maj Kul att göra nåt annat som lite avbrott till lydnaden (tycker nog både matte o Jackie).

Lite vanlig lydnad blev det oxå förstås. Hade även med mej metallapporten idag bara för att få göra lite annat än “det gamla vanliga”.

Här testar vi hopp-metallapport (helt på skoj, testade bara vad hon skulle göra om jag kastade apporten över hindret. Skulle hon hoppa tillbaka med apporten eller skulle hon springa bredvid?)

På söndagsmorgonen åkte vi till Mjölby för lite blodspår extreme. Bilen laddad med fika, solstolar, spårselar och spårlinor. Det var en liten skara med hundfolk som samlats för att hjälpa varandra att lägga blodspår, och det var inte bara att lägga blodspår hur som helst inte (så som vi vanligtvis brukar göra) utan här skulle det tänkas till ordentligt. Ingen fick peta på skank eller blod, plasthandskar på med andra ord. Inte nog med det, vi blev tilldelade varsin “blodduttarpinne” oxå, en svamp i ena änden som skulle doppas i blodet och skanken i ett snöre i den andra änden.. Det blev mycket att hålla reda på!

Vi la spår åt varandra, och det skulle ta minst 45min att lägga spåren.. 45min? Hur långa skulle de egentligen bli? Inte så jättelånga alls egentligen, men de skulle innehålla en hel del händelser/uppgifter som t.ex olycksplats, sårlegor, drevspår, virrvarr, zick-zack, bloduppehåll, återgångar osv osv… O här skulle man verkligen lägga ner tid på varje uppgift.. o det tog tid! 40min försvann hur fort som helst när man trasslade runt i okänd skog med sin blodduttarpinne och fastnade lite överallt med skanken, la ner tid o energi på ordentliga sårlegor och drevspår (stå still i flera minuter, minst 5min, görjobbigt!). För att inte tala om virrvarren och zick-zacken.. o då blev spåret kanske 400m till slut.. på 40min!

Jackie var glad i hågen i när det äntligen blev hennes tur att komma ut ur bilen. En bit från olycksplatsen kopplade jag om till sele och lina och Jackie slog på arbetsnäsan. Sagt o gjort, istället för det vanliga uppsparket som vi slentrianmässigt brukar göra, så fick hon här undersöka en stor olycksplats. Varje centimeter undersöktes och kollades av innan hon bestämde sej för att följa blodspåret som ledde därifrån.. sen rasslade det iväg som vanligt, det var bara att hålla i linan o hänga med

Vi passerade flera sårlegor, drevspår och bloduppehåll utan min vetskap. Jackie visade heller inte att det hänt nåt särskilt på dessa platser utan tuffade bara på. Men sen började klurigheterna även för fröken bråttom. I en backe ner så hade spårläggaren lagt ett stort zick-zack och här fick Jackie verkligen börja fundera på vad som egentligen hände. “Problemet” vi har är att Jackie har bråttom i spåret, det blir lätt så att vi missar vinklar och såna saker eftersom vi bara far förbi och det leder till att vi efter en stund är vilse, spåret är helt borta. O det hände även här där zick-zacket var lagt. Jackie kom som vanligt i hög fart (alldeles lagom enl henne) och drog över någon zick-zack innan hon (o jag) upptäckte att spåret var borta, även om det syntes tydligt på henne att det fanns runt omkring bara man nosade tillräckligt. Här fick hon börja jobba på, gick stora lovar för att se hur långt dessa zick-zack bågar sträckte sej. Vi hamnade utanför flera gånger, men hon gick av för att säkra, för sedan styrde hon oss tillbaka gång på gång. Oj oj vad nosen gick här, man kunde nästan se hur hon funderade o funderade! Sen dök det upp ett hundekipage på promenad en bit från spåret, med en liten vovve som skällde så Jackie kom av sej lite när hon var tvungen att spana in dessa. Hon fick lite vatten efter att de passerat och sen tog hon tag i uppgiften igen och löste problemet (kan det ha tagit 10-15min kanske?).

Mitt i en av återgångarna när hon jobbade som bäst fick vi helt plötsligt sällskap av en lösspringande vorsteh som skuttade runt och ville leka. Jackie visste inte riktigt vad hon skulle göra, hon var inte beredd på att få en lekkamrat mitt i spåråtergången, men hälsade vänligt o viftade lite på svansen innan hundens husse kom o hämtade sin leksugna vovve. Sen tog det nån minut eller två innan hon kopplade om från lek till arbete igen.

Vi tuffade på där i skogen och hade lagom fått upp farten igen tills vi kom till nästa stora problem. I en glänta hade spårläggaren gjort ett ordentligt virrvarr, korsat spåret flera flera flera gånger och snurrat runt en massa träd o stenar o gjort ett allmänt spårkaos. Men Jackie gav sej i kast med uppgiften och spårade av hela stora området, säkrade ytterkanterna, dubbeltestade olika spår fram och tillbaka i säkerligen 15-20min innan hon hittade vägen ut.

Nu var hon verkligen trött, inte alls samma tempo med fortfarande övertygelse (drag) i linan. Hon började även lyfta huvudet mer och mer nu, förmodligen i hopp om att kanske vinda in nånting och spara några meters spårarbete. Efter ett litet tag var vi så framme vid slutet, och hon letade o letade efter sin klöv för hon kände den mkt väl i näsan men hittade den inte. O det var ju inte så konstigt, den var ju upphängd i ett träd ca 1meter ovan backen, något vi heller aldrig gjort. Men tillslut fann hon den o slet ner den i ett ryck. Jättemallig och görstolt bar hon den hela vägen tillbaka till bilen där hon bäljade i sej hela skålen med vatten!

Hon sov gott och tungt heeeeela resterande dagen sen kan jag meddela Det var en nyttig upplevelse både för henne och mej, nyttigt för henne att inte ha några förutfattade meningar om hur ett spår brukar se ut och nyttigt för mej att få lite idéer på man kan utforma sina spår till rena jaktupplevelsen!