Hålaberget

Idag var en sån där dag när jag definitivt skulle haft med mej kameran!

Följde med mamma till kyrkogården och gjorde fint på gravarna inför helgen. Tycker att det är lika jobbigt varje gång att åka dit, men det är bara att bita sej i kinden och tänka på annat.. Nåja..

Vi hade bestämt att vi skulle ta en sväng i skogen efter det, o jag kom på den brighta idén att vi skulle åka till Hålaberget.. sagt o gjort.. Vi klev rakt in i naturreservatet och hundarna race:ade runt och brottades så alla löv på backen yrde omkring. "Vi följer orange markering, den vägen var nog lite längre än den vi gick sist".. Nu hör det till att vi, eller ialf jag, inte varit på Hålaberget sen 2-3år sen.. Minns att vi hade Bertan med oss o Hasse var valp.. 2 år sen måste det varit o den slingan som vi gick då var kort (räckte visserligen åt Bertan o Hasse). Vad vi däremot inte visste var att den orangea slingan var utsiktsslingan.. det är nämligen så att Hålaberget är ett berg, o ett rätt så högt sånt för att vara i Motala ialf. Vi klättrade bokstavligen längs stigen, uppåt hela tiden. Sen helt plötsligt kom vi ut på en smal (tyckte vi) klippa som stupade rätt ner, och med 2 tokglada hundar som raceade runt och fortsatte brottas.. lite ont i magen hade man när de brottades ute på klippspetsen.. fy fan säger jag.. Hasse såg ut att ha lite mer vett än Jackie ialf som tyckte att utsikten var formidabel (det var den, men inte just då) och stod längst ut på klippan och spanade som värsta Lejonkungen.. Det blev koppel på om jag säger så..

Vi trodde ju såklart att det skulle bli mindre o mindre brant bakom nästa krön, och definitivt slut på utsiktsplatserna, men tji fick vi. Utsikten över höstlandskapet var verkligen jättevacker och det är synd att man inte hade kamera med sej, men på nåt sätt så kunde vi inte slappna av och njuta av utsikten, vi var ju alldeles för högt upp! O tänk om vi ramlade ner, vem sjutton hittar oss och vem kan rädda oss (alt skrapa ihop delarna av oss)? Ambulansen kan definitivt inte köra dit och en helikopter kan ju inte landa på en 90graders klipp/tallvägg.. Nä det var bara att trassla sej hela vägen tillbaka, nerför alla branter som vi klättrat uppför och med hundarna i koppel..

Det var skönt när vi kom tillbaka ner på plan skogsmark igen o vi kunde släppa hundarna.. då upptäckte man hur spänd man varit för man var helt slut i både kropp och knopp..